Lidingöupplevelser från deltagarna i TEAM D.E.HÄLSA

1. Din upplevelse innan Lidingöloppet?

Hannes Persson: Kände mig avslappnad och utan någon större press.

 

Daniel Eriksson: Mycket blandande känslor inför detta lopp. Samtidigt som löpning är den "Klassikergren" jag behärskar bäst så hade en trasslande hälsena satt stopp för seriös träning sista månaden, så jag visste inte alls vilken målsättning jag ha på loppet. Hann inte bli särskilt nervös för loppet eftersom jag hade fullt upp med jobb ända fram till tävlngsdagen. Dessutom skulle min flickvän Sandra umgås på egen hand med mina föräldrar för första gången (på Lidingö), vilket generade mer nervositet än själva loppet. Hoppas de inte slår ihjäl varandra! ;-)

 

Klas Persson: Jag var ovanligt lugn till någon timme före start, då smög sig nervositeten på och jag kunde se första tecknet på att loppet gled mig ur händerna. När jag startade pulsklockan en timme före start så märkte jag att den varit påslagen över natten och batteriet såklart lika tomt som lönekontot den 24:e. Jag tar inget ansvar över detta och skyller på komplott.

 

Philip Lenekrantz: Nervös i vanlig ordning och ångestfylld. Jag kände att det var skönt att jag startade i nionde ledet vilket gjorde det omöjligt att bli omsprungen av någon annan i teamet (alla andra startade ju som bekant i tidigare startled).

 

Ulf Karlsson: Sjukt nervös som vanligt. Kroppen kändes dock mycket pigg.


2. Din upplevelse under Lidingöloppet?

 

Hannes Persson: Misslyckad start, valde fel spår fick springa i leran. Sen lyckades jag hålla jämnt tempo in i mål. Sista milen är grym fysiskt, men även mentalt. Man passerar målet med 10 km kvar och är rätt seg och vet att man har värsta backarna kvar. Då gäller det att ha positiva tankar i skallen!

 

Daniel Eriksson: Trots bristande kvalitetsträning sista månaden så gjorde jag ett seriöst försök att klara medaljtid (under 2:15). Tog sällskap med en fd lagkamrat från juniortiden i KSK fotboll som hade samma målsättning och lyckades hålla rygg på honom i drygt 15km utan att det kändes alltför tungt, sen stumnade benen. I två mil lyckades jag hålla målsättningstempot (4:30min/km). Hade jag inte upplevt Stockholm marathon och Vätternrunden i fruktansvärt väder detta år så hade jag tyckt att sista milen var hemsk. Nu var jag bara väldigt trött och hade krampkänsla i rumpan och baksida lår :-) Med två km kvar till mål kom Hannes ikapp mig och sa hurtigt: "häng på så löper vi i mål", jag svarade: "jag har kramp i rumpan och benen", Hannes (fortfarande hurtigt): "kom igen, häng på", jag skrek (efter att Hannes hunnit springa ca 50 meter ifrån mig, så han inte skulle kunna övertala mig): "du får springa själv" :-)

 

 

Klas Persson: Saknaden av min älskade klocka och osäkerheten i att inte visste vilket tempo jag höll gjorde mig galen. Springer jag för fort? Springer jag för sakta? Äsch, jag skiter it och njuter av den ljuva musiken jag hade i öronen. Gud så trevligt. Sen började min käre men ibland icke så logiska far att kliva in i bilden. Han hade dagen innan fått tag i mitt spotifykonto och tyckte såklart att det var fantastiskt. Massor med musik, hela tiden. Och gratis var det också! Fast han märkte allt att det blev vissa avbrott i låtarna och det kom upp nån konstig ruta. Äh, klicka bort skiten och tryck på play igen ba!Jag höll på att bli tokig! Ingen klocka. Ingen musik, trots att jag trodde han skulle förstå att jag behövde kontot bättre. Loppet blev katastrof och jag dog efter 20km. Sista milen var det jobbigaste jag gjort med kramp i båda benen. Resultatet av för högt tempo första halvan av loppet. Någon som betalat farsan för att ta min musik? Komplott!?

 

 

Philip Lenekrantz: Allt gick enligt planen och de första 15 km kändes bra. Därefter kom krampen krypandes. Jag blev tvungen att gå i vissa uppförsbackar. Testade att stanna och försöka stretcha ut krampen men det var omöjligt. När jag försökte sträcka ut baksidan blev det kramp i framsidan och tvärt om. Det var bara att bita ihop och fortsätta framåt (sakta men säkert). Målrakan var känslofylld i vanlig ordning. Jag såg människor passera mig på båda sidorna men jag hade ingenting att sätta emot.

 

 

Ulf Karlsson: 22km höll min kropp för att jogga i sen så upplevde jag liknande krampanfall som under vättern i de flesta muskelgrupperna.


3. Din upplevelse efter Lidingöloppet?

 

Hannes Persson: Lagom trött, och lagom nöjd!

 

Daniel Eriksson: Trots rejält stumma och krampande ben så var sista km en ren njutning. Blev inte ens irriterad när Hannes sprang om mig. Började tänka på minnen från tidigare lopp i år och började summera min "Klassiker." Oerhört nöjd med att ha genomfört detta kraftprov under ett och samma år! På målrakan fick jag tårar i ögonen och log med hela ansiktet när jag fick kontakt med mina supportrar (mamma, pappa och Sandra). Trots blödande fötter och krampande ben så började jag redan på väg till duschen att planera nästa års utmaning: En Halv Ironman i Vansbro :-)

 

 

Klas Persson: Jag mådde piss. Spypåse under hakan genom Stockholm fram till Södertälje. Besviken över mitt lopp, utpumpad och slagen fällde jag en tår, knaprade lite resorb och gick på fest. Dagen efter väntade match i e-tuna mot Balkan-broilers. Kul jul.

 

 

Philip Lenekrantz: Nöjd och trött! Blev väl mottagen av familjen som sprutade champagne och hurrade för ett avklarat lopp och en färdig klassiker! Så himla skönt att det är klart nu! Nu ska här vilas Siktar mot Julita duathlon nästa år

 

 

Ulf Karlsson: Sjukt glad att jag var i mål. Har kollat på bilderna från loppet å jag verkar inte njuta ser det ut som. Klassikern var klar, dock ej under 24h men om jag ska göra det igen ska jag inte strunta i att träna mer riktat inför varje lopp.

 

Kommentera gärna inlägget:

Bloggarkiv