Vasaloppsupplevelser från deltagarna i TEAM D.E.HÄLSA

I detta blogginlägg kan du ta del av Vasaloppsupplevelser från samtliga deltagare i TEAM D.E.HÄLSA. Även om alla kört samma lopp, så skiljer sig våra upplevelser rejält. Läs, begrunda och njut!


Din upplevelse innan loppet


Daniel Eriksson:

Jag har i säkert 20 års tid sagt att jag någon gång skulle vilja köra Vasaloppet. Nu när det till slut skulle bli av, var jag otroligt laddad och tyckte det skulle bli superkul. Dagarna och timmarna innan loppet bara försvann, eftersom det var så många praktiska detaljer som behövdes ordnas. Jag hann således aldrig bli riktigt nervös för loppet. Mina starkaste minnen från timmarna innan starten:

  • Den bisarra känslan av att gå upp 02.45 efter fyra timmars sömn för att försöka äta en rejäl frukost
  • Den knäpptysta och laddade stämmningen på bussen till Sälen
  • Den stress och panik som lyste i ögonen hos vissa samt försökte komma in i sitt starled för att få en bra position
  • Hur kallt det känns att stå still och vänta i -15 grader

Philip Lenekrantz:

Lite lätt nervös men samtidigt riktigt laddad och förväntansfull!

 

Klas Persson:

Egentligen är det tiden innan loppet som är det roliga tycker jag. Jag gillar förberedelserna, uppladdningen, psykningarna och morgonen i sig som startade 2.45 med frukost, buss och såklart starten. Den var hur häftig som helst!

 

Hannes Persson:

Morgonen flöt på fint. Tidsplanen höll och på bussen från Mora till Berga by var det tropisk hetta. Jag satt i underställströja och drog ner byxorna till knäna för att inte svettas allt för mycket. Försökte somna men var för uppspelt för att ens slumra. Vi snabbade oss ur bussen och småsprang till startfållan, bara för att upptäcka att kön var enorm. En timme senare hade vi hunnit lämna skidorna och besökt bajamajorna. Toalettringarna hinner aldrig svalna en sådan morgon, kön var enorm! Sedan in i tältet och hittade en liten plats att fixa utrustningen innan svetten började rinna. Ut igen och med en halvtimme kvar till starten hoppar vi upp och ner av nervositet och för att hålla värmen. Vi känner alla det detta är ett ögonblick att komma ihåg!


Din upplevelse under loppet


Daniel Eriksson:

Starten och fösta backen: Själva starten var märklig, eftersom jag aldrig hörde något startskott. En minut över åtta så började folkmassan runt omkring mig att röra sig, så jag antog att starten gått. Efter en km långsam körning så tog det tvärstopp när vi kom till första backen. Där uppstod en stenhård kamp för att hålla ihop med lagkompisarna, försöka ta några steg framåt samt undvika att få skidor och stavar avbrutna - vissa personer var som galna för att försöka ta sig förbi "pöbeln". Andra och tredje km tog drygt 40min att passera, vilket kan jämföras med vårt snitt-tempo på 4:10 min/km under loppet som helhet.

 

Första milen: När vi efter ca sex km kunde genomföra skidåkning i någotsånär skapligt tempo gick det att njuta av att vi hade bästa tänkbara förutsättningar - stabila minusgrader, fasta spår och strålande solsken (hade jag inte känt viss stress av att ta igen tid vi tappat i första backen, så hade jag gärna stannat i Smågan och njutit av denna fantastiska vinterdag). De första 3 milen kännde jag mig riktigt pigg och hade inte några större problem att hänga på mina teamkompisar, trots att jag då och då tappade några positioner pga min begränsade förmåga att ta plats och tränga mig.

 

Halvvägs in i loppet: Mellan mil 3-5 kom första trötthetssymptomen då periodvis armarna stumnade, ryggen värkte och andning blev mer ansträngd i uppförsbackarna. Det var vid denna period i loppet som Klas och jag fick lov att släppa Hannes rygg, då det tog alltför mycket energi att gång på gång försöka jaga ikapp de luckor han skapat tack vare hans goda skidteknik.

 

Sista halvan av loppet: Med något sänkt tempo kännde jag mig relativt fräsch fram till mil 6 då min vänstra hand började krångla ordentligt (gammal stukning och överbelastning som gav sig tillkänna igen). Ju tröttare jag blev desto mer tänkte jag på hur ont det gjorde vid varje stavtag. Tack vare mitt fantastiska glid i utförsbackarna och goda teknik i uppförsbackarna lyckades jag hålla kontakt med Klas fram till mil 7,5. När terrängen blev mer och mer lättåkt så klarade jag inte av att hålla samma tempo som Klas i stakningen (samt att jag körde omkull för andra gången på kort tid pga trötthet), utan fick jag lov att erkänna mig besegrad.

 

Sista milen: De sista 1,5 milen till Mora blev en relativt behaglig resa eftersom jag bestämde mig för att köra i mitt eget tempo. Såg på klockan att jag skulle klara av att komma i mål på under 7 timmar utan att behöva jaga ihjäl mig. Efter några km åkning i återhämtningstempo så fick jag mer energi och kunde till och med öka tempot de sista 9km från Eldris. Det går inte att beskriva den sköna känslan i kroppen när jag kom in på upploppet och enormt nöjd och stolt kunde staka in i  målet i Mora!

 

Philip Lenekrantz:

Jag kände mig pigg och stark de första 15 km då jag hade dragit upp grabbarna i Teamet till Vasaloppets högsta punkt. Därefter började orken tryta, krampen komma smygandes och tårarna började bränna innanför ögonlocken. Övriga i Teamet var betydligt starkare och jag vinkade farväl till en bakåttittande Dala. De kommande 65 km var en plåga! Jag övervägde att bryta i Oxberg där Gunvor och Kjell skulle stå och vinka (OBS: De hade hunnit lämna för att hinna se de andra i Teamet gå i mål. Tur i oturen att de hade åkt vidare för Kjell berättade efter loppet att jag ändå inte fått åka med). Den sista milen kändes lite lättare då slutet var nära.

 

Höjdpunkten under loppet måste vara när jag fällde en annan kämpande åkare. Han åkte ifatt mig för att fråga vad klockan var, varpå jag vinklar upp armen och tittar på min pulsklocka. I samma veva ser jag åkaren ligga och sprattla i spåret. Orsak: Samtidigt som jag tittar på min klocka råkar jag sätta min stav i hans spår vilket gör att han faller pladask. Han reser sig snabbt och muttrar att han ska åka vidare. Jag ropar förtvivlat efter honom att vi varit ute i ca tre timmar

 

Klas Persson:

Under själva loppet måste jag medge att det var svårt att njuta, även om jag fick vissa infall av välmående. Fokus hamnade såklart inte på just att må bra, utan att försöka få en bra tid och i bästa fall slå Hannes, vilket straffade sig. Jag var ordentlig sliten när vi var tvungna att släppa honom efter att han grillat oss i några långa uppförslöpor. Dala fick då dra ett tugnt lass och jag låg mest i rygg till dess jag kände mig piggare. Då var det min tur att dra. Tydligen hade jag ett hyfsat tempo, för rätt som det var så hade Dala släppt och jag fick åka sista 15km själv. Tack Dala för all draghjälp!

 

Hannes Persson:

Första kilometern fort, men efter vägövergången tar det tvärstopp. Vi lyckas hålla ihop när det sakta sakta börja bära av uppåt. Mycket folk i backen som hejar, varför dom nu gör det? Det är ingen prestation att stå i kö! Härlig känsla att känna att vi alla har fäste. Uppe på krönet vill alla åkare ligga i omkörningsfil. Fram till smågan är det bara att rätta sig i ledet. Solen skiner och jag tror att jag njöt. Härligt att vi ändå kan åka tillsammans! Sen börjar det bli ryckigt. Ett par sena filbyten och jag finner mig själv ensam men blir snabbt ikappåkt. Låter Klas ligga först. Tappar honom en gång och märker hur jobbigt det är att åka ikapp. Frustrationen tar över och efter Risberg har jag lucka bakåt igen. Maler på i ett jämt tempo. Ibland tar det emot i kroppen men jag vet att jag orkar ändå. I en uppförsbacke får jag en lucka och tänker att nu kan jag lika gärna låta dem jobba. Blir kissnödig men det vore idiotiskt att stanna. Springer förbi massorna i uppförsbackarna. Satsar hårt i nerförsbackarna efter Evertsberg. Springer mig trött i Lundbäcksbackarna, men får kraft av det väntande servicteamet i oxberg. Stress av ovissheten. Efter oxberg kommer den phsykiska tröttheten. Tänker att hjärnan är min starkaste muskel, pressar mig frammåt. Har nu sämre glid än de flesta. Lyckas hålla tempot upp ändå. Ständigt i omkörningsfil. Tre långa mil kvar. Delar upp det i etapper. Bara jobbiga tankar sista biten. En kontroll i taget. Känner flåset i nacken. Håller ändå ihop tekniken. Grisar mig fram. Orkar inte njuta när Moras kyrktorn dyker upp i fjärran. Ändå stark stakning på upploppet. Vill falla ihop över mållinjen, vill spy i mössan, vill gråta och försvinna men blir frammotad av funktionererna. Domningar i hela kroppen. Frossa. Stapplar mig igenom duschen. Glädje att se de andra i Teamet igen!


Din upplevelse efter loppet

 

Daniel Eriksson:

Trots all smärta och muskulär trötthet i kroppen under loppet så är den omedelbara tanken: "det här ska jag göra igen!". Jag kände mig rätt muskulärt trött och sliten efter loppet, men mentalt var jag otroligt pigg och lycklig. Jag var hög på endorfiner i nästan ett helt dygn efter loppet, innan en extrem trötthet slog till (och jag tog varje tillfälle i akt för att få några minuters sömn). Lyckligtvis så har jag flera lopp att se fram emot inom den närmaste framtiden, annars hade jag haft stora problem med den tomhet som uppstår efter att ha uppnått ett mål jag en längre tid jobbat emot.

 

Ett av mina starkaste upplevelser från Vasaloppet är det fantastiska organisationen samt proffsigheten och engagemanget från alla funktionärer. Det var tur att dessa personer även fanns tillgängliga även i målfållan, för mitt huvudet hängde inte alls med - utan de fick peka vart jag skulle, ta hand om mitt  tidtagningschipet, och sätta ihop mina skidor.

 

Philip Lenekrantz:

Trött, lycklig samt mycket nära till gråt! Måste varit pga total utmattning och de fina meddelanden jag läste efter min målgång.

 

Klas Persson:

Det kan låta konstigt, men jag fick anstränga mig för att inte släppa en tår vid målgången. Det var lättnad, glädje och framförallt trötthet som vällde över mig och jag var rätt nöjd med mitt lopp även om jag fick se mig besegrad av Hannes. Han var riktigt stark och en värdig vinnare! Jag tycker alla i Team DE borde vara riktigt nöjda eftersom alla kapade sina mål med ca 1h.. Riktigt bra gjort av Philip som åkte större delen av loppet "utan rygg" (som hjälper till att dra och peppa när det är tugnt).

 

Hannes Persson:

Dagarna efter har det varit som att ha sirap i både muskler och hjärna, men har förvånansvärt lite ont i kroppen!


Hur din närmaste framtid ser ut

 

Daniel Eriksson

Nu är det dags att på allvar börja ladda och träna för löpsäsongen samtidigt som jag ska få till cykelträning. Mina träningspass kommer att bestå av Distanspass på 1,5-3 timmar, Tempopass i tävlingstempo, Syreupptagningspass i högt tempo samt Funktionella styrkepass. De lopp jag närmast har framför mig är:

  • 28/4 Lidingö ultra 26km (löpning), mål under 2h
  • 12/5 Göteborgsvarvet 21km (löpning), mål under 1h30min
  • 2/6 Stockholm maraton 42km (löpning), mål under 3h15min
  • 15/6 Vätternrundan 300km (cykling), mål under 11h

Philip Lenekrantz:

Träna på med fotbollen och vänta in grusfri asfalt så man kan börja hojja!

 

Klas Persson:

Veckan såhär efter loppet blir relativt lugn med lite fotbollsträning på schemat. Sen börjar Göteborgsvarvet närma sig och dags att snöra på sig löparskorna. Ska även ut och känna lite på hojjen så småning om. Vätternrundan är ju nästa Klassikeretapp!

 

Hannes Persson:

Efter någon veckas vilande tänkte jag börja springa! Ska försöka lägga in många tempo- och intervallpass för att få upp farten till det "relativt korta" Göteborgsvarvet. När Vädret tillåter tar jag fram cykeln! Ska även till USA i nästa tre veckor, vilket säkert innebär rejäl återhämtning utan träning!

Kommentera gärna inlägget:

Bloggarkiv